Intervju med Karin Haglund

Namn: Karin Ida Emelia Haglund Brunori
Ålder: 41 år
Familj: Min man Andrea och våra barn Anna, 9 år, och Riccardo, 7 år.
Husdjur: Inga, tyvärr, men farmor och farfar har som tur var 2 hundar som barnen kan leka med när de är där och så har de dessutom några höns och, för tillfället i alla fall, ett lamm.
Hemort i Sverige: Båda mina föräldrar är stockholmare men jag är född och uppvuxen i Gävle.
Yrke/bakgrund: Jag är egentligen Civilekonom – har gått ”Internationella Ekonomlinjen med fransk inriktning” på Uppsala Universitet (med en termin på Handelshögskolan i franska Bordeaux) – men tyvärr så har jag inte särskilt stor användning för mina studier här. Med mina kunskaper i marknadsföring, språk och data hade jag tänkt få jobb på något exportföretag men efter en kurs ”post Laurea” för Umbria Export tillsammans med italienska nyutexminerade ekonomer etc var det ändå bara de vanliga italienska ”gratisjobben” som erbjöds så då föredrog jag att hjälpa svärfar i hans affär och sen kom barnen och då var jag glad över att få vara hemma och vara mamma, det bästa jobbet av alla! Nu när de har blivit lite större gör jag lite översättningar då och då hemma vilket är perfekt för vem skulle annars ta hand om barnen? Klockan 13.15 ska ju lunchen vara klar och barnen hämtas vid skolan och sen har de alla läxor som man måste kontrollera. För att inte tala om när de är sjuka eller lediga...
Intressen: Språk (en dag ska jag lära mig arabiska och ryska har jag tänkt...), konst, litteratur, mat, resor samt, naturligtvis, familj och vänner. Det är tur att Internet finns! Så borde jag komma igång med lite styrketräning... Jag är Sekreterare i Svenska Klubben och så hjälper jag till i barnens Skolbibliotek. Egentligen tycker jag att det är intressant med politik men jag tycker inte om hur det går till här i Italien med allt bråk och skrik m.m....

Vilket år kom du till Italien och varför flyttade du hit?
Första gången jag kom till Perugia var 1991: jag gick en kurs för nybörjare på Università per Stranieri i 2 månader. Ingen av mina kompisar hade min kärlek till det italienska språket och till den italienska kulturen så jag fick åka själv. När jag 2 år senare gick en kurs på en skola i Siena träffade jag min blivande man (från Perugia). Jag tog ett sabbatsår från mina ekonomistudier i Uppsala och våren 1994 gick jag på Università per Stranieri i 5 månader (bl.a. den teknisk-ekonomiska kursen) för att se hur det var att bo här. Efter avslutade universitetsstudier och en kurs för Exportrådet i Sverige kom jag hit ”för gott” 1997. 1999 gifte oss i Sverige och sedan 2005 har jag dubbelt medborgarskap.

Saknar du något från Sverige/vad??
Mest av allt saknar jag naturligtvis min familj och mina vänner! Men listan är lång... Det finns mycket gott att äta här men jag saknar ändå det stora utbudet av mejerivaror som finns i Sverige, de stora och goda frukostarna (som barnen älskar när vi är hemma...), svenskt godis, bruna bönor med fläsk och alla underbara efterrätter och kakor som man får när man är hemma hos vänner på fika... De italienska efterräterna är inte alls lika goda. Jag bakar visserligen gärna själv men det är ju roligt att få lite mer variation. Så saknar jag rabarber, krusbär, svenska hallon, blåbär etc (att ha i efterrätterna eller att bara äta som de är)... Vidare saknar jag den sköna svenska sommaren och den ”fria” och lättillgängliga naturen. Svenskar har en helt annan relation till naturen än vad italienare har. Jag saknar den svenska respekten för regler som ju (vanligtvis) finns till för att underlätta för alla. Ofta är det frustrerande när man ska uträtta olika ärenden här – krångligt, tar lång tid och man får olika svar beroende på vem man vänder sig till. Fast jag måste säga att ibland så är det praktiskt att de kan vara mer flexibla i Italien... Det finns många saker som det är svårt att vänja sig vid som svensk: dubbelmoralen, kyrkans starka tag om samhället (kanske inte om individerna men om institutionerna och lagskrivandet), att man alltid måste vara på sin vakt för att inte bli lurad, bristen på jämställdhet, kvinnans objektifiering etc. Så här långt är jag jättenöjd med barnens skolor men jag vet att det antagligen blir annorlunda när de kommer upp i ”scuola media”. I Sverige finns det så många gratis / billiga aktiviteter för barnen som inte finns här. Trots den här långa listan så trivs jag ändå för det mesta!

Det bästa med ditt liv här?
Absolut att jag har haft möjlighet att få vara hemma med barnen! I Sverige är det inte accepterat och det är dessutom svårare att klara ekonomiskt. På gott och ont lever man närmare släkten på något vis här. Kanske till viss del för att (i alla fall i mitt fall) alla italienska släktingar finns här medan de är mer utspridda i Sverige. Jag tycker om att när det är fest så är det fest för hela familjen: inga barnfria bröllop utan de är en självklar del av festen. Så finns det en massa god mat... Dessutom så tycker jag fortfarande att det är spännande att leva i en annan kultur och att hela tiden få lära mig nya saker.

Vad betyder svenska klubben för dej?
Jag har många nära italienska vänner men det är ändå viktigt att få ha svenska vänner också. Ibland är det jobbigt att leva i en annan kultur och då är det verkligen skönt att veta att man har vänner att prata med som förstår precis vad man känner och som kan ge råd. Naturligtvis delar vi glädjeämnen också! Den tid jag ägnar åt svenska klubben tar ju ingenting av mitt italienska umgänge eller av min familj – den berikar bara! En annan viktig sak med Svenska Klubben, förutom alla trevliga aktiviteter och utflykter, är möjligheten att fira traditionella fester som Valborg, Midsommar och Lucia. Speciellt sedan jag fick barn känns det jätteviktigt! För barnen är det också viktigt att få lära känna andra svenskitalienska barn och att få höra fler än mamma prata svenska. Jag är verkligen glad att Svenska Klubben finns! Som klubbens sekreterare kommer jag dessutom i kontakt med alla och det är kul!